---

okej, vart ska jag börja? 
Detta är jag. Eller snarare var jag. Jag själv ser inte mig i dem där bilderna, samtidigt som jag ser mig så mycket. Det är lite läskigt. Det är läskigt att se tillbaka och komma ihåg just dem där dagarna och dem där månaderna med smärta och tårar. Att komma ihåg att den där människan har funnits, men ändå samtidigt glömt bort hur det kändes. Hur det kändes att somna gråtandes varje kväll, och hur det kändes att aldrig sitta med min familj och äta middag, fredagsmys eller åka på utflykter. Jag har glömt bort hur det kändes när mamma fick bära in mig i duschen, eller hur mamma gråtandes och skrikandes fick tvinga mig över tröskeln från mitt rum för att hämta tallriken på bordet med mat efter 12 timmar utan. Jag har glömt hur det var att se min mamma gråta pga mig och jag har glömt hur det var att mina småsyskon fick vara min trygghet när jag skulle vara deras. Jag har glömt hur det kändes att inte vara uttråkad efter 3 veckor i sängen och jag har glömt hur det kändes att inte vara ute på 2 veckor. Jag har glömt hur det var att inte få träffa mina bästa vänner på flera månader, eller hur det kändes att behöva ljuga för dem när jag inte kunde träffas, pga jag inte kunde ta mig ur sängen. Jag har glömt hur jag sårade min pappa när jag var tvungen att bo hos mamma på heltid, och jag har glömt hur mycket tid och energi alla i min omgivning har lagt ner på mig. Jag har glömt hur det var att vara sjuk.

 

Men jag kommer aldrig glömma den dagen då jag bestämde mig för att vända på skiten. Den dagen jag trodde var min sista dag, och den dagen som jag inte trodde jag skulle få vakna upp och träffa min familj igen. Den dagen då mamma kommer in och ringer sjukhuset för hon tror att jag annars ska dö. Den dagen som var den 8 dagen utan mat och vatten. "Somnar jag nu, så vaknar jag inte igen" var min sista tanke innan jag somnade. Jag kommer ihåg att jag försökte ropa på mamma som låg i rummet brevid, den natten. Men jag fick inte ut något ljud. Jag har varit rädd i mitt liv, men jag har aldrig någonsin varit så rädd som jag var just då. Mitt rop på min mamma hördes bara i mitt huvud, jag grät och tänkte för första och sista gången att det kanske skulle vara skönt. Skönt med ett slut. 

 

Var det verkligen jag som skapade dem där ärren på min kropp jag har idag? Och var det verkligen jag som skadade mina vänner och familj så mycket som jag gjorde? Var det verkligen jag som var så självisk och egoistisk att jag låg i sängen 2 år för att jag var rädd för att förändra det dåliga till det bra? Hur mycket jag än vill förtränga det och säga att nej, det var inte jag. Så jo. Tyvärr var det jag, som var den misslyckade tjejen. 

 

Idag är jag evigt tacksam över att jag vaknade på morgonen igen. Jag är evigt tacksam över att mamma fanns vid min sida. Jag är evigt tacksam över att min pappa hade förståelse. Jag är evigt tacksam över att mina fina småsyskon kämpade med att vara min trygghet samtidigt som dem kämpade med att försöka förstå varför jag inte var som jag hade varit. Jag är evigt tacksam över alla mina syskon som på ett eller annat sätt alltid stöttat och pushat mig framåt. Jag är evigt tacksam över dem få av alla mina vänner som stannat kvar. Som har mött mig ute mitt i natten för att jag behövde en axel att gråta ut på, eller dem som skickade bilder från en tjejkväll jag missade så jag ändå kunde få känna mig delaktig. Jag är evigt tacksam över min släkt som förlåtit mig trots att jag förstört en julafton eller förstört en födelsedag. 

 

Jag är evigt tacksam över livet. Över att jag har fått en till chans och att jag får leva den chansen. Jag är evigt tacksam över mig själv och att jag får leva som den 18 åring jag är.