Jag har gått igenom så himla mycket, och har fortfarande en lång väg kvar av både motgångar och framgångar.

Från att ha mått som bäst, känt att livet har varit på topp och känt lycka och stolthet över att ha kommit igenom dem nergångarna jag haft tidigare i mitt liv, till att från en dag falla platt.

 

Det är snart 1 år sen jag fick min första panikångest attack. Snart ett år sen jag satt på bussen och kände den här krypande känslan i hela kroppen, klumpen i halsen och tårarna som forsade innan jag mitt ute i ingenstans hoppade av bussen med noll pengar på mobilen. Helt sjukt att det snart gått ett helt år och att jag gått igenom så sjukt mycket jag aldrig trott jag skulle behöva genomgå. Helt sjukt att jag från en sekund kan må så jävla bra till att påbörja ett helvete.

 

På den här vägen har jag mått så fruktansvärt dåligt. Och jag har varje kväll viskat för mig själv att jag en dag kommer att bli frisk, bara jag har tålamod. Det har varit otroligt svårt. För det är inte bara grejen med att jag har mått dåligt som har varit jobbigt. Det är så mycket mer intill. Tappa vänner, tappa kontakter, misslyckandes, ge upp på saker man älskar såsom all träning och aktiviteter. Rasat ner i vikt pga depressionen som fått mig att äta mindre. Det svåra har varit att vara stark i alla situationer. Vara stark när man talar med sig själv, vara stark i sina motgångar och vara stark tillsammans med andra. Jag är en tjej som vill så mycket, och att inte kunna göra någonting har varit så jävla jobbigt och att allt vände så fort gjorde mig inte beredd. Att inte kunna kontrollera sina tankar och inte kunna stänga av som gjort att jag haft miljontals sömnlösa nätter och allt för många bråk med vänner och familj. Att ständigt känna den här rädslan över att kanske aldrig bli frisk, att kanske alltid ska behöva må såhär. Den ständiga känslan av oro och stress för allt man ska göra, såsom att kliva upp ur sängen till att gå i skolan.

 

Idag står jag här, efter fleraflera månader som innehållit massor av saker som ingen ska behöva genomgå, helt okej stadigt på benen och kämpar fortfarande. Idag kan jag kolla på bilder och se skillnad, både i det fysiska och även känna hur jag känt och känna att jag utvecklats psykiskt så enormt. För det är jätte svårt att se dem här små framstegen man gör när man mår såhär, att känna att man faktiskt utvecklats. Men idag tillåter jag mig det.

 

Jag har nu på senaste försökt fokusera extra mycket på just min vikt, då jag mått väldigt dåligt över den och det påverkat hela mitt tänkande och situation över saker och ting. Jag trivdes så bra med mig själv, och att bara se och känna att man blir mindre och mindre gjorde allt bara ännu värre, även om jag inte kunnat göra någonting åt det.

 

Idag är jag här med 5 kilon tyngre på vågen och med ett starkare sinne fortsätter jag kämpa mig vidare. Tillsammans med min familj, vänner, BUP och framför allt mig själv. Jag kan idag känna en lycka och leva i den utan att putta känslan åt sidan. Jag har kraft att fortsätta kämpa för nu vill jag leva igen! MASSA KYSSAR TILL ER!