En kommentar - skäms inte

Jag fick en kommentar på bloggen idag, som jag dock inte valde att acceptera. Jag blev inte ledsen, jag blev bara allmänt chockad och besviken på hur vissa folk tänker och gör.

---

I kommentaren så undrade anonym om varför jag gick ut med min depression. Det var väldigt onödigt och jag kunde lika gärna gå och hålla det inom mig eller i alla fall inte gå ut med det på internet. Jag sökte endast efter uppmärksamhet och tyckte endast synd om mig själv och letade efter omtanke. 

---

Jag vet att det kan ha missuppfattats, jag kan säga att jag var livrädd för att gå ut med det på internet just för att jag visste att det kunde uppfattas som att jag sökte efter uppmärksamhet osv. Och okej, jag sökte uppmärksamhet, såklart annars hade jag inte publicerat inlägget och delat det på min facebook. Men endast för att jag ville att folk skulle veta. Att folk istället för att gå runt och snacka skit kunde veta att jag inte mår bra och att det är därför jag tex inte går till skolan eller är ute med vänner. Jag skämdes så otroligt mycket utav min depression och gör det fortfarande. Men jag ser den idag på ett annat sätt, den gör mig på något sätt till en starkare människa även om jag just nu känner mig svagare än någonsin. Jag var bara trött på att känna att jag behövde gömma mig, på att behöva komma på ursäkter för att slippa åka iväg till vänner eller behöva låtsas som att allting var bra. Och jag tyckte då det var skönt att få skriva det, att äntligen få berätta att jag faktiskt inte mår psykiskt och fysiskt bra, att folk kanske fick en inblick och kunna förstå. 

Jag blev bara så besviken när jag fick kommentaren. Jag tycker inte man ska behöva gå och gömma sig, eller dölja depression för man skäms redan nog som det är. 

 

Depression är såååå himla vanligt i samhället just nu. Nästan alla har lidit utav en depression någon gång i sina liv, mer eller mindre. Depression går runt som en förkylning och precis som en förkylning måste man få hjälpmedel för att bli frisk. Väldigt dålig jämförelse men ni förstår. Depression är ingenting man ska undvika att berätta eller visa, depression är allvarligt och ofta sker självmord pga depression och då hjälper ingenting genom att inte berätta. Man ska inte skämmas för att få hjälp och man ska inte behöva undvika hjälp pga att andra ser det som uppmärksamhets sökande osv, för det är så långt ifrån det som det bara kan komma. Man vill bara bort från all smärta och det klarar man inte själv helt enkelt, och då behöver man all hjälp man kan få. Jag har gått till psykolog 2 gånger tidigare i mitt liv, en gång redan som 11 åring och en gång som 13 åring.. jag kan säga att då första gången var en tid jag egentligen inte förstod vad som hände, var så liten men jag gick för att jag visste att jag behövde. När jag som 13 åring gick till psykolog var hemskt. Jag skämdes otroligt mycket för det, och jag kände att folk på skolan som visste och dem i klassen såg mig som en psykopat. Precis börjat högstadiet, nya vänner och ny skola. All press låg redan på en och så kom depression och ångest som ett brev på posten också. Den tiden var verkligen hemsk, men jag valde att ignorera det för jag visste hur värt allting skulle vara i slutändan. Och efter 6 månader var jag lika lycklig som innan om inte lyckligare. 

 

Känner att inlägget spårar lite, men med det här vill jag bara säga att snälla,snälla och snälla. Försök inte bry dig om dem som kollar snett eller dem som pratar lite skit om dig när dem tror du inte ser, även om jag vet att det är svårt. Men oavsett om du lider av depression, panikångest, klaustrofobi, cancer eller whatever.. behöver man hjälp så ska man ta hjälp, du behöver inte skämmas. Va stolt över det du tar dig igenom istället och försök att se det lilla positiva i det negativa, du är stark och klarar av allt du vill klara av. Tro på dig själv♥

Här bjuder jag på ett par bilder där jag var mitt i den jobbiga perioden som 11 åring. Bilderna ger mig så mycket känslor jag bara vill glömma. Den taniga kroppen och känslorna bakom bilderna går inte att förklara. Jag ville aldrig mer dit,  och ändå är jag här idag, värre än någonsin.....men tro mig, stark som fan. 

 

 

 

 

 

Riktigt starkt av dig att skriva det här Emmie, jag håller med dig till 100%. Man ska aldrig, då menar jag ALDRIG skämmas för hur man är. Vi är människor allihopa, vi går igenom saker, vi har känslor, vi har tankar.. Men glöm aldrig att folk älskar att sätta etiketter på människor, men det bevisar bara vilka dem är, inget annat.

Man ska vara stolt för den man är, för allt man har gått igenom, för allt man kommer gå igenom. Jag hoppas verkligen att allt blir bättre, du förtjänar det bästa.

Det är starkt och modigt gjort av dig att dela med dig! Det finns alldeles för många undgomar som mår dåligt idag. Du hjälper många att förstå att psykisk ohälsa är lika vanligt som ett brutet ben bara det att det inte syns så bra utanpå och tar längre tid att läka. Jag vet och ser hur du kämpar. Det är inte lätt att "ta sig i kragen" när man inte har någon. Du har bra stöd runt dig och jag tror på dig för jag vet att du kommer fixa detta. DU är en vinnare! Kram ❤️

Så himla starkt av dig att berätta sånt här på din blogg. Det stärker inte bara dig men också många andra som inte känner sig lika ensamma. Man måste kunna prata om sånt här och ska aldrig skämmas, så det är så himla starkt att börja med det så att det i framtiden kanske blir samma sak som att berätta att man fått feber eller vad som helst! :)

Du är så himla bra, Emmie. Jag har aldrig fått diagnosen "depression", men jag har mått sååå dåligt i perioder genom hela livet, och om inte minst när mamma & pappa höll på att skilja sig. Det ÄR hemskt. Du är så stark och jag vet att du kommer klara dig ur det här. Hundra styrkekramar ❤️❤️❤️

Blir du glad om utomstående människor tar kontakt med dig eller tar du bara avstånd? :p