Jag har inte ätit mer än frukost klockan 9 imorse, och två rostmackor klockan 8 nu ikväll. Jag har suttit i mitt rum hela dagen, tårarna har tryckt bakom ögonen och denna ångest har varit i hela mig. Nu på kvällen ropade jag in mamma på mitt rum och då bröt jag ihop. Hur ska jag någonsin kunna ta hand om en häst? Hur ska jag kunna ta hand om en levande varelse när jag inte ens kan ta hand om mig själv? Hur ska jag klara av både skola och ponny om jag inte ens klarar någon utav dem? Alla dessa tankar som for omkring i mitt huvud, samtidigt som jag mer än allt vill må bra och vill ha Baszek hos mig. Jag vet att jag klarar detta, men jag vet inte om jag är redo att möta den smärtan som kommer krävas av mig. 

 

Jag skakade, grät och fick en rejäl smäll på käften för att jag har känt en livsglädje lite mer än en veckas tid nu. Och nu känner jag mig nere på botten igen och vet inte hur jag fan jag ska ta mig upp...jag måste ju upp. 

Jag får bara hoppas på att detta är en snabb brant backe i min berg och dahlbana, och att jag snabbt är uppe på toppen igen. 

Blev alltså inge stall idag. Lena och RM var fantastiskt snälla och tog stallet åt mig, så istället ska jag försöka samla mig för att åka ner till stallet imorgon förmiddag tillsammans med mamma.