Jag är lyckligare nu

Kommentarer - 4 st.  |  Kategori - Allmänt  |  Daterat - 2015-08-13 » 23:48:00
Vart ska jag börja? Jag har varit med om en resa, som har förändrat mitt liv på många sätt, både negativt och positivt. Jag har upplevt resan från toppen, till långt ner på botten en människa kan komma. Ätstörning, panikångest, socialfobi, magkatarr och en rejäl depression. Psykologer, läkare, mediciner och sömnlösa nätter har torterat mig varje dag, dygnet runt, i nästan 1.5 år.
 
I 1.5 år har jag fått kämpa för att behålla minavänner, som jag än idag är tacksam över som står vid min sida. Jag har fått kämpa för att få i mig dem där 3 köttbullarna som låg på tallriken och kämpat för att sitta med vid middagsbordet tillsammans med min familj, som jag inte kunde på ett helt år. Jag har levt i mitt rum, i min säng i nästan 2 år. I 2 ÅR??? Jag var den där friska fläkten, som alltid var ute och flängde med vänner och alltid var på nya äventyr. Som tränat 5 dagar i veckan, flera olikasporter. 

 
Hon låg numera i sängen, och kämpade varje morgon med att ta sig upp ur sängen. Som grät över att gå in i duschen och som fick ha en burk på sitt rum pga inte alltid klarade att ta sig genom huset för att hinna på toa. Som fick ärr på sin kropp pga rivsår hon själv skapat när hon varje panikattack ville ta sig därifrån. Hon som fick be sina småsyskon på 7 och 9 år att hämtafil och flingor, och som fick be dem att tvinga upp henne ur sängen om hon låg där för länge.
 
Trots allt, så står jag här idag. Jag står här stark, stark och lycklig, TROTS ALLT.
Jag får kämpa varje dag, med saker som en 18 åring i vanliga fall kanske inte ska behöva kämpa med, men jag har fått acceptera att det här måste jag kämpa med. Det finns människor där ute som kämpar med sitt, och jag är inte ensam. Idag har jag börjat träna igen, jag kan sitta med min fina familj och äta frukost, lunch och middag och inte ensam inne på mitt rum. Jag kan duscha utan att gråta, och jag behöver ingen hink att pissa i. Jag kan gå promenader ensam med hunden och jag kan umgås med vänner. Här om dagen var faktiskt första gången jag gick ut på restaurang och åt med en kompis, vet ni hur lycklig jag var. Och idag var första gången på 2 år som jag åt choklad, var ännu lyckligare nu haha. Jag var för några dagar sen ute och umgicks med vänner till sent på kvällen för första gången sen förra sommaren. Och om 5 dagar börjar jag skolan, första året på gymnasiet, IGEN. Det gör mig inget längre att min tvillingbror tar studenten 3 år före mig, eller att jag har har 3 ytterligare skolår framför mig. Jag har blivit så mycket starkare genom den här resan.

Det värsta med den här depressionen, har jag alltid sagt, är inte att jag har mått dåligt. Även om det har varit det värsta jag någonsin har gått igenom, så finns det någonting som har gjort ännu ondare. Och det är att det inte drabbat bara mig. Den har drabbat så många i min omgivning, och skadat så många som jag älskar. Min mamma, min älskade mamma som har fått ställt upp dessa år. Vet inte ens vad jag ska skriva, FYFAN VAD JAG ÄLSKAR DIG. Och min storasyster, utan dig, vart hade jag tagit vägen? Min pappa, mina fantastiska syskon, vänner, släkt och psykologer. Jag har haft sån otrolig tur att få ha er omkring mig, för jag hade aldrig någonsin klarat mig så bra utan er. Och förlåt, för allt. På riktigt.
 
Tack för att jag har fått se livet från ett annat perspektiv, för nu ser jag allt ljusare. Idag är jag tacksam över allt livet har att ge. TACK.
 
Tack mig själv, för att jag har varit stark. För att jag har varit den kämpe min mamma och pappa lärt mig vara. För att jag aldrig har gett upp. Tack till min familj, för att ni har varit mina stöttepelare, i alla lägen. Tack för att ni har varit starka, och aldrig gett upp. Tack till mina vänner, för att ni står kvar vid min sida, trots att jag sårat och inte funnits i alla lägen. Tack till er alla som alltid kommit med peppande kommentarer, sms, samtal och leenden. Jag har kommit så jävla långt, och har fortfarande en bit att gå. Men den biten spurtar jag!!
 
blandade bilder från september 2014-maj 2015
 
 
 



 
 Här är jag idag. Stark och lycklig!
 
 
Postat av: Mimmi
URL: http://www.mimmipiggthebest.blogg.se 2015-08-14 / 00:25:49

Du är så stark <3 du är bäst <3

Svar: Tack bästa Mimmi! <3
Emmie Strandberg


Postat av: Simon
2015-08-14 / 01:01:01

Hej Emmie!
Jag vet att vi inte kände varandra särskilt mycket, och för att vara ärlig så beror det väl mest på att jag aldrig orkade med våran klass.
Men jag vill bara säga att jag är väldigt glad för din skull att det har blivit bättre för din del!
Jag vet hur det känns, kanske inte just ur ditt perspektiv, men med depression, psykologer och mediciner. Och jag vet att det är något otroligt jobbigt.
Så jag ville bara önska dig all lycka du kan få hädanefter och hoppas att du håller dig stark!
Världen är din om du vill det!

Svar: Tack så jätte mycket! Och detsamma :)
Emmie Strandberg


Postat av: Alex
2015-08-14 / 01:39:02

väldigt starkt

Svar: TACK!
Emmie Strandberg


Postat av: Anonym
2015-08-14 / 11:21:01

Tack för att du släppt in mig och att jag får följa med på din resa. Jag har både sett och hört hur du kämpat och fortfarande gör. Du är stark! Det är så härligt att se glimten i dina ögon och ditt leende. Ja, även dina fulaste ansiktsuttryck! 😝
Det känns som det är dags att säga välkommen tillbaka...till livet!❤️❤️❤️

Svar: Bästa du, tack!!❤️❤️❤️
Emmie Strandberg


Namn:


E-Post: (Publiceras Ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Komma ihåg dig?