Jag har idag stått på scen, med gitarr och sjungit en egenskriven låt. 

 

För ungefär 2 månader sen mådde jag som värst. Då låg jag en vecka i streck i sängen, med uttorkning. Hade inte ätit eller druckit på 4 dagar och känslan jag kände då var att det var över, faktiskt. Att vakna på natten, med hjärtklappning och ryckningar fick mig att tro att det var slutet. Att inte orka lyfta en kroppsdel, och när huvudet snurra så fort jag vred på det. Att bli itvingad liter med saft och näringsdrycker för att komma på fötter igen, den veckan var den längsta veckan jag någonsin levt. Men jag klarade det, det gjorde jag. 8 dagar senare stod jag faktiskt på slalomskidor haha. Den dagen, så dum och korkad som jag faktiskt var så anmälde jag mig till UKM. Jag skapade ett mål, och jag sa till mamma. 

Idag, nästan 2 månader senare stod jag på den där jävla scenen och uppnådde mitt FUCKING MÅL. Efter månader med massa upp och nedgångar, och en helvetes dag med helvetes tankar och känslor som gjort att jag kunnat hoppa av när som helst, pinade mig igenom detta för jag visste att jag kunde, och jag visste att jag skulle klara det. Med massa peppning från alla håll och kanter och med massa peppning ifrån mig själv, så gick jag upp 2 gånger och sjöng. Även om jag höll på att bryta ihop första meningen av låten så gick allt så himla bra. Hur det än lät och även om jag sjöng falskare än någonsin så var NÖJD. Jag gick ner med skakiga ben och darrig röst men med en grym känsla, att jag var stolt över mig själv. Och jag har inte känt den känslan på så länge som jag kan minnas, att jag kan tillåta mig att vara stolt, och att jag har gjort någonting jag aldrig trodde jag skulle klara av igen. Den känslan var GRYM och är fortfarande. När jag sen åkte därifrån med mamma så bröt jag dock ihop haha.. det var då allt la sig och alla känslor bara forsade. All nervositet, glädje och känslor bara kom över mig som en våg. Jag är så himla glad över att jag tog mig igenom det här, ett svar på hela min depression. Att jag faktiskt kan, även om det krävs mer än vad jag tror jag klarar av.

 

Nu är jag skapligt trött, och sitter i sängen hos pappa. Blir att sova här en natt till. Jag är fortfarande helt skakis, och alla känslor har fortfarande inte lagt sig så gråter lite till och från haha och är fortfarande helt nervös och stressad. Jag ska försöka lägga mig snart och hoppas på en bra sömn så jag vaknar som ny imorgon. 

 

Jag ville bara kika in och berätta lite, att jag faktiskt är stolt över mig själv för jag kan se en förändring. Sen vet jag att det fortfarande kommer att komma downs och kännas skit, men att det blir bättre, med små steg. 

 

Stort tack till er som peppat mig, och som funnits som ett stöd idag och alla andra dagar. Vad hade jag gjort utan er ♥♥♥♥♥♥♥

en video kommer så småningom när jag laddat upp den på youtube