Det är mörkt ute, tyst i huset. Mina fina syskon sover, och min fina mamma somnade för ett par timmar sen. Hade en pratstund med min tvillingbror för ett tag sen, om allt, om livet, och jag tänker på hur bra han är. Jag kollar ut och ser snöflingor falla ner under lycktstolpen utanför fönstret. Jag tänker på pappa, som just nu befinner sig på jobb i Norge. Hur han skickar sms till både mig och mamma för att fråga hur jag mår, och hur mycket jag saknar honom. Tänker på storebror som bor på Gotland, som finner sig i samma situation som mig just nu, men som kämpar lika mycket för att stå stadigt på fötterna och försörja sin familj. Tänker på min älskade storasyster och hennes fula katter och pojkvän som låter mig sova där när jag känner mig otrygg och som alltid får mig må sämre än vad jag redan gör (skämt å sido). Tänker på min speedade storebror nummer 2 som allt för ofta försöker få med mig till stallet för att rida hans galna hästar för att få mig på andra tankar, och på mina underbara småsyskon som trots allt kan vara dem underbaraste skitungarna i världen. Jag tänker på min helt fantastiska mamma, som varje dag går upp alldeles för tidigt för att få iväg alla till skolan, som skjutsar mig när jag behöver det och som stöttar mig om dagarna och samtidigt få allt annat att gå ihop. Jag tänker på mina underbara vänner, klasskompisar och släkt som varje dag kommer med fina ord och peppande kommentarer. 

 

Det är svårt. Det är svårt att inte vara egoistisk och det är svårt att inte tänka på sig själv. 
Det är jobbigt att stå där framför spegeln, att inte gråta och tycka synd om sig själv, och istället försöka se något positivt i det allra negativaste. Man glömmer så lätt. Man glömmer dem som faktiskt bryr sig och man puttar undan dem man behöver som allra mest. Man gömmer sig för allt, om hopp för att det en dag kanske går över, vänder och blir bra igen. Det är svårt att ta vara på det man har, för man ser bara det man inte har. 

 

Men sen kommer det sådana här stunder. Jag är lycklig. Trots allt. Tårar rinner ner för kinderna och vänder på kudden för att få en torr sida. Vet inte om det är glädjetårar eller dem tårar som har runnit allt för länge. Men det gör inget nu. För jag tänker inte längre se ner på mig själv, och jag kommer inte längre jämföra mig med andra. Det här är en chans att kunna förändra mitt liv, en helt ny start, och efter att ha missat allt för många chanser så tänker jag inte låta det hända nu. Jag vill kunna se tillbaka på min tonår och ha ett fett jävla leende på läpparna och inte känna någon som helst ånger. Det är det jag vill.

 

Förlåt, förlåt till er alla som jag svikit, men som fortarande finns vid min sida. Förlåt för den jag blivit, men ett stort jävla tack för att ni hjälper mig att hitta tillbaka till den jag vill vara. Till den jag alltid varit. Jag är lycklig, trots allt, och är glad att jag faktiskt inser det♥ så mycket kärlek till er alla