Det tog lång tid för depressionen att bryta ut, jag menar. I början fick jag bara små ångestattacker som jag endast trodde var tillfälligt, visste knappt att det var ångest jag hade. Men sen började det dyka upp fler och fler , fler problem som jag kände igen sen förut. Och nu idag, snart 12 månader senare efter min första ångestattack så har jag insett vad jag håller på med. Det har alltså tagit nästan ett helt jävla år för hela depressionen och allt som hör till att bryta ut. 

 

Jag har mål. Jag vet att jag kommer få ta småsmå steg i taget, och jag vet att om jag försöker med för stora så misslyckas jag. Det vet jag för att jag redan har försökt. Men det är bara det att jag inte orkar inte vänta. Jag vill så gärna sätta igång med hårdträning på en gång, och jag vill så gärna gå i skolan 5/7 dagar i veckan som alla andra. Jag vill åka buss och jag vill göra spontana saker med vänner. Vill ha sleep-overs och mysiga kvällar med människor man tycker om och jag vill hamna i trubbel precis som tonåringar gör. Vill sitta med vid matbordet en kväll med god mat och tända ljus med familjen, men istället sätter jag mig i mitt rum ensam. Jag vill kunna bo hos pappa varannan helg, men jag bor hos mamma heltid. Och bara tanken på att allt det där är så långt bort får mig att nästan ge upp, känns som att jag aldrig kommer att komma dit igen där jag faktiskt kunde göra allt det där. Missförstå mig inte, jag kommer verkligen inte ge upp men ni förstår nog, hoppas jag. 

 

Jag får tänka så annorlunda bara, går jag ut på gården med hunden 15 minuter om dagen, så är det ett steg. Går jag till skolan en dag av alla 5 så är det är stort steg. Följer jag med mamma och handlar en dag så är det ett jätte stort steg. Ni förstår. Allt är så mycket svårare än förut och jag får belöna mig för varje liten sak jag egentligen ska kunna göra utan problem. Kliver jag upp på morgonen med ett leende på läpparna, ojoj det händer inte ofta men gör jag det kan både min och min mammas dag räddas. 

 

Om man tänker såhär. För ungefär ett halv år sedan gav jag i stort sätt upp. Då var allt som värst och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick tvinga mig själv att tänka 3 positiva saker varje morgon när jag vaknade, och jag fick tvinga mig själv att kliva upp och borsta tänderna. Jag grät när jag skulle in i duschen och att gå ut och gå en sväng med mamma runt kvarteret fanns inte på världskartan. Och det finns ingenting jag är mer rädd för än att falla tillbaka så långt igen. Jag har kommit en bra bit påväg nu, och jag ser en ljusare framtid. Men jag går varje dag, livrädd för att det ska slå tillbaka och inte komma upp igen. Nu när jag tänker tillbaka, mådde jag så jävla mycket sämre, ändå känns det idag som att jag inte har kommit något steg längre fram, även om jag vet att jag har gjort det. Idag kan jag oftast kliva upp på morgonen. Jag kan låta mamma jobba, och jag kan sitta ute i soffan framför en film tillsammans med familjen. Men det är så förbaskat jobbigt att tycka att det är jobbigt, att sånna saker man älskar ska vara saker man kämpar för och sliter för att kunna göra.